Waiting for the weight of the world to get lighter.

Jahapp. Då har bloggen stått tom i en månad. Har inte haft orken att blogga. Har gått in ett par gånger i blogg appen och tagit upp sidan för att skriva nytt inlägg men sen har det tagit stopp. Samtidigt så hade jag kunnat skriva massa grejer. Saker som gör mig arg, ledsen, besviken och allmänt less. Det ligger så mycket under en tunn tunn yta som är så extremt jobbig att hålla hel. För den ytan svämmar över varje dag. Det som är mest jobbigt är att hålla det stadigt under dagen när jag vistas bland folk. När jag är själv gör det inte lika mycket, så det är väl tur att jag är det såpass ofta då. 
Samtidigt så är det mitt eget fel då mycket att mitt mående handlar om att jag bäddar för min egen besvikelse. Jag har tydligen för höra förväntningar på folk i min närhet som är omöjliga att leva upp till. För höga förväntningar på mig själv, samtidigt som jag inte tycker att jag gör någonting rätt. Det är en återkommande grej och till slut känner jag bara förakt för alla och mig själv. Som sagt. Det värsta är inte att andra gör mig besviken utan att jag själv gång på gång gör det. 
Jag är uppgiven. Det känns inte som om något går min väg. - Jag är tacksam för att de jag bryr mig om börjar få lite flyt. Men jag kan inte glädjas helt för en del av mig står på en tågperrong och bara väntar på att just mitt tåg ska komma. Har väntat där så länge så leendet är borta, alla människor som stått på samma perrong har försvunnit med sina tåg. Så där står jag. Ensam. Bara väntar och tänker gång på gång ifall jag bara ska ge upp och gå bort därifrån istället.
(null)